Logotyp Statens medieråd
Logotyp Statens medieråd


Direktör Ewa Thorslund: Med avstamp i 2015 inför 2016

Senast uppdaterad: 2016-03-08

Efter skolattacken i Trollhättan hösten 2015 talades det om att ”nätet kokar av rasism och främlingsfientlighet” – att gärningsmannen vid dådet följt flera fascistiska och rasistiska bloggar och upprop. För, det flödar av åsikter och fakta på nätet. Och, fakta som begrepp kan verkligen urholkas rejält. Bara för att många delar och sprider ett budskap så betyder det inte att det är riktigt och sant. Det är lätt att tycka och känna saker, men åsikter och fakta är som bekant inte samma sak.

 

Bild

Vi lever i en tid när informationsströmmarna blir allt fler, snabbare och mer kraftfulla. Möjligheten att forma sin egen världsbild – att lägga sitt eget lilla pussel – har aldrig varit lättare. Detta är också något som utnyttjas av olika grupperingar i samhället.

Faktaresistens

Ett begrepp som används allt mer frekvent är ”faktaresistens”. Det är en term som beskriver de människor vars verklighetsbild i grunden tycks styras av föreställningar om en underliggande konspiration. I dessa sammanhang existerar – som regel – ingen komplexitet, inget ”både och”, inga gråzoner, inget vändande och vridande av fakta, inga djupare analyser.

För det är lätt att världen styrs av känslor. Och detta oavsett om vi talar om hat, hot eller svårare former av våldsbejakande extremism. Oavsett om det kommer från höger eller vänster, uppifrån eller nedifrån i form av en extrem religiös övertygelse.

Innan internet och den s.k. digitala revolutionen så var det inte så lätt att sprida information, men
idag och med hjälp av modern teknik och digitala plattformar så sprids text och bild med vindens,
eller kanske snarare ljusets, hastighet och en s.k. nätmiljö organiseras och sätts upp på en
eftermiddag.

För, i slutna miljöer tar syret lätt slut och tonen blir hätsk och risken för utanförskap och radikalisering ökar. I ett regeringsuppdrag till Statens medieråd härom året beskrevs förekomsten av
antidemokratiska budskap på internet och i sociala medier. Budskap som primärt riktas mot
unga. Budskap som uppmanar till våld för en politisk, religiös och/eller ideologisk sak.

Att tänka som journalister

En viktig slutsats var att rekrytering och radikalisering måste förebyggas långsiktigt genom att barn och unga redan tidigt rustas med en källkritisk förmåga. Det vill säga vem säger vad till vem och av vilket skäl? Att själv kunna genomskåda propaganda och desinformation är långt mer effektivt än att någon talat om för dig vad som är fel. När staten fördömer en ideologi fungerar detta snarare som ytterligare ett argument för extremistens avståndstagande från majoritetssamhället. Att unga får lära sig förstå hur budskap konstrueras i propagandistiska syften ger dem verktygen att själva kunna genomskåda falsk eller vinklad information. Vi måste med andra ord alla – egentligen oavsett
ålder – vara lite mer som journalister.

Vi som myndighet tar fram utbildningsmaterial, handledningar och annat stöd för lärare - och andra vuxna - som i sin profession och vardag finns nära barn och unga. Material som stärker förmågan att - inte bara som passiv konsument ta till sig information – utan att aktivt välja, analysera och kritiskt värdera den text och bild vi möter. Vi måste stärkas i vår nya roll såsom producenter och distributörer på nätet och i sociala medier. Vi måste med andra ord både tillåtas använda vår yttrandefrihet samtidigt som vi måste respektera de mänskliga rättigheter som faktiskt finns.

Genom att stimulera till källkritik och ett eget kritiskt tänkande ökar vi den demokratiska delaktigheten och samtidigt förebygger rasism, sexism, främlingsfientlighet och andra former av
intolerans i samhället.

Skolans roll allt viktigare

I samhället och i den digitala kontexten finns dessvärre inte bara intolerans gällande vem man är, hur man väljer att leva sitt liv, eller vad man tror på, utan även – trots många år av utjämnande politiska insatser – en obalans i tillgången till och användningen av medier bland barn och unga i Sverige. Under 2015 släppte Statens medieråd för första gången en rapport baserad på demografiska aspekter såsom föräldrarnas härkomst, utbildningsnivå och inkomst. Resultaten är dessvärre inte på något sätt upplyftande. Föräldrarnas bakgrund skapar olika förutsättningar för barnet i dess digitala vardag. Den tillgång du som barn har till medieapparater är direkt relaterad till föräldrarnas inkomst. Mer pengar, mer saker. Kanske föga överraskande. Samtidigt innebär en högre
utbildningsnivå hos föräldrarna att barnet använder medier i mindre utsträckning (tid) samt att det till medieanvändningen i allmänhet – och till digitala medier i synnerhet – finns fler uppsatta regler att förhålla sig till.

Skolan har med andra ord en viktigare roll än någonsin i att – ur ett rättvise- och utjämningsperspektiv – motverka klyftor i samhället genom att ge alla barn och unga tillgång till tekniken som idag på många sätt genomsyrar allas våra liv. Och, till en källkritisk undervisning och allt det som följer med medie- och informationssamhällets utveckling.

Ur medieutredningens delbetänkande

I medieutredningens delbetänkande "Medieborgarna & medierna. En digital värld av rättigheter, skyldigheter – möjligheter och ansvar" från hösten 2015 skriver regeringens särskilda utredare Anette Novak att ”[…] de traditionella medierna må ha förlorat informationsmonopolet men har ännu en unik roll i demokratin. En roll som bottnar i såväl kunskap som ansvarstagande men också i en identitet och en uthållighet i samhällsuppgiften att beskriva samtiden, ge utrymme åt svaga röster och granska makten. Rollen som samlande nod och arena för det gemensamma, offentliga
samtalet har emellertid i hög grad tagits över av de sociala medierna, detta trots att dessa, kommersiellt drivna, aktörer inte vill ta ansvar för det som publiceras och inte heller ser sina
plattformar som demokratiska forum där medborgarna har rättigheter.”

Inför 2016...

Detta uttalande gör att jag i skrivande stund ser med både tillförsikt och stort allvar på det kommande året 2016. Ett år då den svenska tryckfriheten fyller 250 år. I en tid när länder i vår direkta närhet lagstiftar mot dessa grundläggande fri- och rättigheter samtidigt som det sprids allt
mer propaganda och desinformation. Det krävs mycket av oss människor i ett demokratiskt samhälle vad gäller förmågan att analysera och förstå all den kommunikation i form av text och
bild som sköljer över oss. Det krävs allt mer av oss som offentliga aktörer när vi ska skapa en god
kunskap om samhällsutvecklingen, vilka krav den ställer, och behov som föds. Vi måste därför
samarbeta mer och bättre i syfte att vidmakthålla och skapa ett ansvar för det som publiceras och
sprids på såväl traditionella som nya sorters plattformar.

> Läs Statens medieråds årsredovisning för 2015 här.

Ewa Thorslund
Direktör
Statens medieråd